Om durspel

Durspel kallas de äldre, oftast en- eller tvåradiga dragspelen. Durspelen är växeltoniga, där varje knapp kan spela två toner beroende på om dragspelsbälgen pressas samman eller dras ut. De är också diatoniska, med vilket menas att instrumentets tonomfång i grunden är begränsat till durskalans toner. Den diatoniska uppbyggnaden kring fasta tonintervaller gör att instrumenten bara kan spelas i en durtonart.

Durspelen nådde sin största popularitet under decennierna runt förra sekelskiftet. Under 1910-talet etablerades en ny typ av dragspel som var liktoniga och kromatiska, de dragspel med fem knapprader eller pianoklaviatur som vi idag normalt förknippar som dragspel. Med dessa dragspel, som saknade begränsningar i tonomfång och inte var låsta till att bara spela i en tonart, ökade möjligheten till musikalisk variation och durspelen förlorade i popularitet.

Det faktum att durspelen var i allmänt bruk under en relativt kort period liksom instrumentets speltekniska begränsningar, gör att man kan prata om en specifik durspelsrepertoar. Denna repertoar består i huvudsak av den dansmusik som var populär vid förra sekelskiftet – vals, polka, hambo, schottis och liknande danser – utformade efter durspelets begränsade tonomfång. Den dragspelsmusik som utvecklades med det kromatiska dragspelet från 1910-talet och framåt fick stor spridning via radio och grammofon och blev snabbt en del av tidens populärmusik. Durspelsmusiken fick inte samma nationella spridning, utan är i större utsträckning lokalt präglad. Det är denna repertoar som Tord Johansson främst tecknade ner. I Tord Johanssons samlingar finns också en stor mängd nykomponerad musik, skriven av de många durspelare som bidragit till att instrumentet och dess repertoar levt vidare och utvecklats.

Denna webbplats använder kakor/cookies.

Läs om hur Statens musikverk behandlar personuppgifter.