Folkmusikkommissionens verksamhet

Folkmusikkommissionen existerade formellt mellan 1908–1976, men verksamheten var störst mellan 1908–1911 och 1922–1940. Namnet Folkmusikkommissionen kan föra tankarna till en officiell, av riksdagen tillsatt kommitté, och kommissionen kom också att uppfattas så av många aktiva inom folkmusikområdet. Namnet till trots tillsattes kommissionen i själva verket av ett sextiotal folkkulturinsamlare och -forskare i samband med "Första mötet för svensk folkkunskap" på Nordiska museet sommaren 1908.

1908–1921

Ur Folkmusikkommissionens upprop 1909

Initiativtagare till Folkmusikkommissionen, och inledningsvis dess ledare, var juristen och folkmusikinsamlaren Nils Andersson (1864–1921), som allt tydligare framstod som den ledande folkmusikinsamlaren i Sverige i början av 1900-talet. Bland de sammanlagt åtta medlemmarna i Folkmusikkommissionen ingick bland andra Nordiska museets styresman Bernhard Salin, violinisten Lars Johan Zetterquist, konstnären Anders Zorn (som dessutom var initiativtagare till den första svenska spelmanstävlingen i Gesunda 1906) och prins Eugen, som utsågs till hedersordförande. Folkmusikkommissionen hade från början en förankring bland musik- och museiinstitutioner, forskare och kungahus, vilket underströk dess nationella, närmast officiella status.

Folkmusikkommissionens första uppgift blev att 1909 skicka ut ett upprop, i vilket vissa äldre låt- och vistyper efterfrågades tillsammans med uppgifter om låtarna, instrument, och spelmän. Tanken var redan från början att materialet skulle sammanföras för att, efter urval och redigering, publiceras och på sätt återföras till spelmännen, på samma gång som det även skulle kunna bli användbart för forskare och tonsättare.

Folkmusikkommissionens förste sekreterare Nils Andersson prövar fingersättningar på fiol i samband med renskrivning av sina uppteckningar. Flöjten var annars Nils Anderssons huvudinstrument, och användes i hans uppteckningsarbete, men mot slutet av sitt liv började han också att spela fiol. I ett brev till Hjalmar Wijk 1919 skriver Nils Andersson att han uppövar sin "sedan tidigare ringa färdighet i fiolen. Den har jag alltjämt som arbetsredskap, proberande varje grepp och stråk. Med fiolens (flöjtens) och mitt abnormt starka musik- och detaljminne får jag varje spelman och hans spel livs levande för mig och kan konstatera, om (och att) mina uppteckningar äro rätta, likväl som jag kan reda ut de mörka punkter, som kunna finnas här och var."

(Foto i Statens musikverk)

Som en följd av uppropet inkom under de följande åren ett 40-tal samlingar (i volymerna I:E II:1-7, "Upprop") till Nordiska museet, som inledningsvis fungerade som Folkmusikkommissionens huvudman. Samlingarna växte även genom Nils Anderssons egen insamlingsverksamhet och insamlare som stod i direktkontakt med honom.

Vid sidan av musikaliska bidrag efterfrågades även ekonomiska. Denna fråga löstes inledningsvis genom att Nils Andersson 1910 anslöt sig till musik- och folklivsforskaren Tobias Norlinds och folkloristen Carl Wilhelm von Sydows ansökan om statsanslag för insamling av folkminnen, uppbackade av Lunds universitet, vilken Riksdagen beviljade från och med 1913 fram till 1920. Vid sidan av detta fick Nils Andersson från mitten av 1910-talet ekonomiskt stöd av handels- och riksdagsmannen Hjalmar Wijk, som bland annat stod för kostnaderna för utgivningen av de två första häftena av Svenska låtar. Den ursprungliga Folkmusikkommission sammanträdde inte efter 1911, eftersom frågan om det ekonomiska stödet tycktes löst och så pass mycket material var tillgänglig att det uppskattades att endast redigering av samlingarna återstod. Så blev emellertid inte fallet i praktiken.

1922–1945

Folkmusikkommissionen återupptog sitt arbete igen 1922 som en följd av att Nils Andersson hastigt gått bort 1921 och det fortsatta arbetet med utgivningen av Svenska låtar behövde ledning. Kommissionen fick delvis nya medlemmar, bland andra Tobias Norlind som några år tidigare utsetts till Musikhistoriska museets (nuvarande Scenkonstmuseet) föreståndare och Hjalmar Wijk. Med statligt ekonomiskt stöd, bidrag från olika fonder och privata gåvor kunde kommissionen årligen utge Svenska låtar (1922-1940) totalt 24 band och därefter Folkliga svenska koralmelodier från Gammalsvenskby och Estland (1945).

Uppdraget att fortsätta det praktiska insamlings- och redigeringsarbetet av Folkmusikkommissionens samlingar anförtroddes åt spelmannen Olof Andersson (1884-1964), som sedan 1909 samarbetat med Nils Andersson och med tiden kom att framstå som dennes närmaste medarbetare; Olof Andersson var dock aldrig själv medlem i kommissionen. Under 1920- och 1930-talen gjorde Olof Andersson så gott som årligen insamlingsresor i olika delar av landet. 1931 gick färden också till de svensktalande bygderna i Estland - för att kontrollera och komplettera tidigare insamlat material. Vid sidan av detta förde han också en omfattande korrespondens kring folkmusik (idag i samlingen "Folkmusik, Brev" i Svenskt visarkiv).

Tobias Norlind hade från och med 1930 mer aktivt börjat bygga upp ett folkmusikarkiv vid Musikhistoriska museet (idag Scenkonstmuseet) och 1936 deponerades Folkmusikkommissionens samlingar vid museet och Olof Andersson anställdes som amanuens för att arbeta med materialet. Museet hade grundats 1899 och hade redan en samling med bland annat äldre handskrivna notböcker med dansrepertoar (spelmansböcker). I och med tillgången till kommissionens material hade Musikhistoriska museet landets då största arkiv med svensk folkmusik.

1946–1976

Olof Andersson var den som under längst tid verkade i Folkmusikkommissionens tjänst, från 1910- till 1960-tal. Från och med 1920-talet och framåt var det han som utförde det mesta praktiska arbetet kring insamling, urval och redigering av materialet för publicering i Svenska låtar. Han framträdde också flitigt i radio som spelman och som en ledande auktoritet på svensk folkmusik medverkade han som domare vid spelmanstävlingar och i juryn vid Zornmärkesuppspelningar.

(Foto i Statens musikverk)

Efter utgivningen av Folkmusikkommissionens publikationer ägnade Olof Andersson stor del av sitt fortsatta arbete fram till pensioneringen 1961 åt registerarbete över samlingarna, bland annat ett register över melodivarianter i Folkmusikkommissionens material och andra svenska folkmusiksamlingar. Variantregistret är uppbyggt så att varianterna fick sina beteckningar efter första gången de förekom i Svenska låtar – av den anledningen har många varianter en hänvisning till exempelvis dalahäftena av Svenska låtar, eftersom de publicerades först. I många originaluppteckningar och spelmansböcker har Olof Andersson antecknat varianttypen, exempelvis "Sv.L. Häls. 560", och kopior av dessa melodier infördes också i det separat upplagda variantregistret.

De sista noterade anteckningarna om någon aktivitet med anknytning till Folkmusikkommissionen är från 1967, men först 1976 upplöstes Folkmusikkommissionen formellt och samlingarna tillföll Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet). Samma år blev Folkmusikkommissionens arkiv uppordnat och i mitten av 1990-talet gjorde Jan Hellberg en mer detaljerad förteckning över innehållet i varje volym av originaluppteckningar (serie IIb). Ansvaret för museets folkmusiksamlingar har sedan 2003 övertagits av Svenskt visarkiv, och det är dit man vänder sig med frågor om Folkmusikkommissionen och dåvarande Musikmuseets folkmusiksamlingar. (För frågor om instrument bör man vända sig till Scenkonstmuseet.)

(Denna presentation är en förkortad och uppdaterad version av en längre artikel om Folkmusikkommissionen som publicerades i Dokumenterat 37, 2006. Ladda ner Dokumenterat 37.)

Denna webbplats använder kakor/cookies.

Läs om hur Statens musikverk behandlar personuppgifter.